I mitt arbete ser jag hur stress tar bort kreativiteten hos många människor. Det får mig att fundera över den kreativa processen och vad det är som gör att vi ibland inte har tillgång till denna källa av glädje, skapande och kärlek.
Tänker att svaren är flera men att ett av dem handlar om det inre barnet. Hur en del av oss som barn stegvis har fått lära oss att det kreativa vi gör inte duger. Inte av elakhet utan av en omgivning som själv inte har fått bejaka alla delar av sig själv. Tänk om det är så blinda fläckar skapas?
När jag började skapa i papper, började jag också med frigörande skrivande i form av "kort skrivning" (ett metod jag kommer att berätta om längre fram). Jag kom fram till att ifrågasättandet av mig och mitt praktiska skapande började i 5-års åldern. Då uppstod en spännande fråga; Kan jag fånga upp tråden med hjälp av mitt inre barn, bli fri i mitt skapande igen och samtidigt frigöra det inre barnet? Att inte censurera och avfärda de idéer och infall som kommer upp under skapandet?
Det är ett experiment som nu pågår och det är så tagen med bokmärkesänglar kom till. Utan för mycket ifrågasättande och en lek med bokmärken som varit så älskade i mitt liv och den mjuka, vänliga färgen rosa.
